Halvdag på jobbet, maskeradhelg som alltid är fylld med fester.

Och jag är rädd för helgen.

Idag skall jag egentligen ut på konsert men jag tror att jag kommer att banga ur det. Kompisen som skall med skall till Turkiet resten av veckan på välförtjänt semester och jag får känslan av att han drar med för min skull mer än bandets. Antagligen behöver jag ut för att inte bli lämnad med mig själv och börja tänka och må dåligt. Vilket är precis vad jag är rädd för att jag kommer att göra den här helgen. Jag litar inte ett skit på mig själv just nu. Det går upp och ner som värsta berg och dalbanan. Inte så att jag stunder av euforisk lycka, men jag mår ok och är väldigt glad över att jag gör det. Sedan så stillnar världen till och jag hamnar ensam med mig själv och kan inte låta bli att tänka tillbaka.

Jag tror inte att jag kan komma vidare utan att först syna mig själv, acceptera och sätta upp vad som är viktigt för mig framåt. När jag mår bra handlar det om att jag inte tänker på det utan lever precis i nuet. Försöker fuska och bara låtsas som om det regnar. När jag är själv har jag problemet att så många saker jag tycker om är relaterade till historien. Tvprogram, musik, mat, kläder, tankar har tappat sina tidigare identiteter och förknippas med olika situationer i år. Jag måste naturligtvis vinna tillbaka dom för att inte förlora dom som någon sorts patetiskt offer till mitt ex. Men varje sådant återerövrande är en strid som jag inte alltid vinner. Det känns som om jag vill byta ut allt så att inget påminner mig.

Jag har möblerat om fullständigt, klär mig annorlunda, lagar helt annan mat om jag lagar mat och lyssnar på musik vi inte lyssnade på. Det håller inte. Jag överger mig själv om jag inte kan ta tillbaka det som var viktigt för mig innan, och under tiden med henne.

Och nu som sagt helg. Ensam i en lägenhet med minnen som samtidigt är min enda egentliga tillflyktsort.

Jag försöker lova mig själv att jag skall igenom den här helgen med hjälp av konstruktiva, positiva saker. Jag hoppas att jag lyckas för annars kommer den helgen att vara väldigt väldigt lång.

Jag är splittrad.

Världen är som ett mynt, en bra sida, en dålig sida.

Jag kan inte hjälpa att jag tittar på den dåliga sidan.

Den som handlar om min före detta.

Varöfr utsätter jag mig själv för det?

Jag var den som sade nej, satte stopp.

Men jag kan inte hjälpa att jag älskar henne.

Eftersom jag satte stopp, och sen skar av, så är jag lämnad till en värld av gissningar och tvivel. Gjorde jag rätt? Fanns det mer? Kunde jag gjort bättre??

Varje dag som går blir bättre. Men jag glömmer henne inte. Jag vill gå vidare, jag vill hitta en balans som gör att jag mår bättre. Jag kan ibland känna att jag skall hoppa till någon annan för att må bättre, för att glömma, för att jag kommer att sätta mina känslor på någon annan så att jag kan gå vidare. Men sen sätter jag stopp. Jag har möjlighet att hoppa till någon annan. om jag vill. Det hjälper mig ibland, det ger mig ett annat fokus. Men jag tillåter inte det för mig själv. Det är inte r'ttvist mot den jag hoppar till även om jag är sådan att jag ger allt till den som är min. Men jag har inte kommit över den som var innan - så är det.

Så jag skjuter upp, är glad över at hon den nya tar det lugnt. Har funderingar som egentligen baserar sig på historian och inte nuet.

Visst är det sjukt att om hon gick vidare så skulle min situation bli bättre! Jag skulle bli arg, ledsen och rasande. Men jag skulle veta. Det finns inget jag skulle vilja mindre, det finns inget jag skulle vilja mer. Om det var så skulle jag aldrig prata med henne igen, men om hon inte gör det så väntar jag. Och då tar jag stryk. ordentligt, varje vaket ögonblick. Nej jag överdriver. Nu kan jag leva igen. Jag tänker inte på henne varje vaket ögonblick som det var direkt efter. Kanske 20% av min vakna tid nu. När jag är själv och odistraherad. Men mitt liv nu går ut på att bli distraherad. utekvällar, konserter, filmkvällar, vin - ursäkterna är många.

Samtidigt försöker jag nu bygga mitt liv. Jag skapar en ekonomi igen. Jag gör det möjligt att göra sakerna jag vill. Men jag vill göra dom för henne. Och det går bra. Jag bygger en ekonomi nu som jag inte sett maken till :p Men... Jag vill göra saker för att jag vet att hon skulle velat göra dom, och då blir det fel. Jag kommer på mig själv med att spara pengar för saker hon skulle velat. För att jag vet att hon har det illa och att jag vill hjälpa henne - inte mig.

Vi har skurit. fullständigt. Men hon är offentlig. jag kan inte låta bli att läsa om vad som händer henne. Jag har dödat så många ingångar till hennes nuvarande liv. Deletat, satt på ignore, tagit bort. Men jag kan inte hålla mig från att kolla på vad som händer henne ändå.

Så mycket kärlek, men så lite att som jag får ge. Det finns ingen längre att ge det till. Jag har gått fel, jag försöker att gå rätt. Att ignorera och gå vidare. Men det är jävligt svårt.

Jag vaknar upp och allt är självklart. Hon är inte ett alternativ. Men under dagen så kommer det krypande. Jag har gett allt för henne så länge att jag inte längre kan ge någt åt något annat håll. Jag är förlorad i mig jsälv. Jag VILL ge henne ett liv, jag vill inte att hon skall må dåligt och gå kräftgång bakåt. Men jag utelämnar mig själv och det är SÅ fel. Men jag kan inte hjälpa det.

Innan så brydde jag om mig själv också. Nu efter så verkar jag hata mig själv. Det är fel att tänka på mig. Innan så lade jag tid på att se bra ut. Nu blir jag arg på min egen spegelbild. Jag tar fram saxen, men jag klipper irriterat bort det som jag antar är fel - utan hänsyn. Bara snipp-snapp. Jag orkar inte äta, laga mat gör jag när mina barn är hemma. Annars äter jag inte alls. Det går tre-fyra dagar innan jag tvingar mig att äta något. Bara för att jag skall överleva.

Jag hppas så att jag hittar mig själv igen. Jag har hamnat fel. Jag som är öppen har slutat prata med andra. Jag gjorde det för ett tag sedan, men jag har stängt av nu. Jag orkar inte tjata och vara negativ, ledsen. Det är bättre att håla käft och inte dra ner andra i mitt träsk. Det skall fan till att jag bara kan prata om att jag mår dåligt, så jag spelar mitt gamla glada jag och folk köper det. Han har kommit över det nu... Han är rolig igen. Inte. Det är så fel och det är jag som levererar det. Men hellre tar jag skiten inne i mig än att jag delar med mig nu.

Här kan jag vara ärlig. Ingen av de jag känner vet om att det här stället finns.

För första gången känns det som om att jag kunde lika gärna vara död. Jag är inte självmordstendensig. Om det nu finns ett sådant ord.. Men jag känner inte att det finns så jävla mycket för att leva för heller. Så... jag är inte rädd för döden. Dör jag så dör jag. Tyst. slut. Då skulle jag inte lida längre. Jag tänker inte se till att det händer, men jag lever mitt liv så att det inte blir längre - Så är det. Ett långsamt självmord utan crsendo..? Det finns massor jag skulle lämna bakom mig som skulle vara jävligt elakt. Barnen, färäldrarna, syskonen - kanske en del vänner. Men en sargad person som inte ger dom något ändå. Vad tillför den?

Nu lär jag inte dö inatt. Troligen inte den här månaden ens. Kanske har jag tur och drabbas av någon skit som gör att jag bara stänger av. D får jag som jag vill. För ärligt talat, jag orkar inte med det här längre.