Halvdag på jobbet, maskeradhelg som alltid är fylld med fester.

Och jag är rädd för helgen.

Idag skall jag egentligen ut på konsert men jag tror att jag kommer att banga ur det. Kompisen som skall med skall till Turkiet resten av veckan på välförtjänt semester och jag får känslan av att han drar med för min skull mer än bandets. Antagligen behöver jag ut för att inte bli lämnad med mig själv och börja tänka och må dåligt. Vilket är precis vad jag är rädd för att jag kommer att göra den här helgen. Jag litar inte ett skit på mig själv just nu. Det går upp och ner som värsta berg och dalbanan. Inte så att jag stunder av euforisk lycka, men jag mår ok och är väldigt glad över att jag gör det. Sedan så stillnar världen till och jag hamnar ensam med mig själv och kan inte låta bli att tänka tillbaka.

Jag tror inte att jag kan komma vidare utan att först syna mig själv, acceptera och sätta upp vad som är viktigt för mig framåt. När jag mår bra handlar det om att jag inte tänker på det utan lever precis i nuet. Försöker fuska och bara låtsas som om det regnar. När jag är själv har jag problemet att så många saker jag tycker om är relaterade till historien. Tvprogram, musik, mat, kläder, tankar har tappat sina tidigare identiteter och förknippas med olika situationer i år. Jag måste naturligtvis vinna tillbaka dom för att inte förlora dom som någon sorts patetiskt offer till mitt ex. Men varje sådant återerövrande är en strid som jag inte alltid vinner. Det känns som om jag vill byta ut allt så att inget påminner mig.

Jag har möblerat om fullständigt, klär mig annorlunda, lagar helt annan mat om jag lagar mat och lyssnar på musik vi inte lyssnade på. Det håller inte. Jag överger mig själv om jag inte kan ta tillbaka det som var viktigt för mig innan, och under tiden med henne.

Och nu som sagt helg. Ensam i en lägenhet med minnen som samtidigt är min enda egentliga tillflyktsort.

Jag försöker lova mig själv att jag skall igenom den här helgen med hjälp av konstruktiva, positiva saker. Jag hoppas att jag lyckas för annars kommer den helgen att vara väldigt väldigt lång.

Jag är splittrad.

Världen är som ett mynt, en bra sida, en dålig sida.

Jag kan inte hjälpa att jag tittar på den dåliga sidan.

Den som handlar om min före detta.

Varöfr utsätter jag mig själv för det?

Jag var den som sade nej, satte stopp.

Men jag kan inte hjälpa att jag älskar henne.

Eftersom jag satte stopp, och sen skar av, så är jag lämnad till en värld av gissningar och tvivel. Gjorde jag rätt? Fanns det mer? Kunde jag gjort bättre??

Varje dag som går blir bättre. Men jag glömmer henne inte. Jag vill gå vidare, jag vill hitta en balans som gör att jag mår bättre. Jag kan ibland känna att jag skall hoppa till någon annan för att må bättre, för att glömma, för att jag kommer att sätta mina känslor på någon annan så att jag kan gå vidare. Men sen sätter jag stopp. Jag har möjlighet att hoppa till någon annan. om jag vill. Det hjälper mig ibland, det ger mig ett annat fokus. Men jag tillåter inte det för mig själv. Det är inte r'ttvist mot den jag hoppar till även om jag är sådan att jag ger allt till den som är min. Men jag har inte kommit över den som var innan - så är det.

Så jag skjuter upp, är glad över at hon den nya tar det lugnt. Har funderingar som egentligen baserar sig på historian och inte nuet.

Visst är det sjukt att om hon gick vidare så skulle min situation bli bättre! Jag skulle bli arg, ledsen och rasande. Men jag skulle veta. Det finns inget jag skulle vilja mindre, det finns inget jag skulle vilja mer. Om det var så skulle jag aldrig prata med henne igen, men om hon inte gör det så väntar jag. Och då tar jag stryk. ordentligt, varje vaket ögonblick. Nej jag överdriver. Nu kan jag leva igen. Jag tänker inte på henne varje vaket ögonblick som det var direkt efter. Kanske 20% av min vakna tid nu. När jag är själv och odistraherad. Men mitt liv nu går ut på att bli distraherad. utekvällar, konserter, filmkvällar, vin - ursäkterna är många.

Samtidigt försöker jag nu bygga mitt liv. Jag skapar en ekonomi igen. Jag gör det möjligt att göra sakerna jag vill. Men jag vill göra dom för henne. Och det går bra. Jag bygger en ekonomi nu som jag inte sett maken till :p Men... Jag vill göra saker för att jag vet att hon skulle velat göra dom, och då blir det fel. Jag kommer på mig själv med att spara pengar för saker hon skulle velat. För att jag vet att hon har det illa och att jag vill hjälpa henne - inte mig.

Vi har skurit. fullständigt. Men hon är offentlig. jag kan inte låta bli att läsa om vad som händer henne. Jag har dödat så många ingångar till hennes nuvarande liv. Deletat, satt på ignore, tagit bort. Men jag kan inte hålla mig från att kolla på vad som händer henne ändå.

Så mycket kärlek, men så lite att som jag får ge. Det finns ingen längre att ge det till. Jag har gått fel, jag försöker att gå rätt. Att ignorera och gå vidare. Men det är jävligt svårt.

Jag vaknar upp och allt är självklart. Hon är inte ett alternativ. Men under dagen så kommer det krypande. Jag har gett allt för henne så länge att jag inte längre kan ge någt åt något annat håll. Jag är förlorad i mig jsälv. Jag VILL ge henne ett liv, jag vill inte att hon skall må dåligt och gå kräftgång bakåt. Men jag utelämnar mig själv och det är SÅ fel. Men jag kan inte hjälpa det.

Innan så brydde jag om mig själv också. Nu efter så verkar jag hata mig själv. Det är fel att tänka på mig. Innan så lade jag tid på att se bra ut. Nu blir jag arg på min egen spegelbild. Jag tar fram saxen, men jag klipper irriterat bort det som jag antar är fel - utan hänsyn. Bara snipp-snapp. Jag orkar inte äta, laga mat gör jag när mina barn är hemma. Annars äter jag inte alls. Det går tre-fyra dagar innan jag tvingar mig att äta något. Bara för att jag skall överleva.

Jag hppas så att jag hittar mig själv igen. Jag har hamnat fel. Jag som är öppen har slutat prata med andra. Jag gjorde det för ett tag sedan, men jag har stängt av nu. Jag orkar inte tjata och vara negativ, ledsen. Det är bättre att håla käft och inte dra ner andra i mitt träsk. Det skall fan till att jag bara kan prata om att jag mår dåligt, så jag spelar mitt gamla glada jag och folk köper det. Han har kommit över det nu... Han är rolig igen. Inte. Det är så fel och det är jag som levererar det. Men hellre tar jag skiten inne i mig än att jag delar med mig nu.

Här kan jag vara ärlig. Ingen av de jag känner vet om att det här stället finns.

För första gången känns det som om att jag kunde lika gärna vara död. Jag är inte självmordstendensig. Om det nu finns ett sådant ord.. Men jag känner inte att det finns så jävla mycket för att leva för heller. Så... jag är inte rädd för döden. Dör jag så dör jag. Tyst. slut. Då skulle jag inte lida längre. Jag tänker inte se till att det händer, men jag lever mitt liv så att det inte blir längre - Så är det. Ett långsamt självmord utan crsendo..? Det finns massor jag skulle lämna bakom mig som skulle vara jävligt elakt. Barnen, färäldrarna, syskonen - kanske en del vänner. Men en sargad person som inte ger dom något ändå. Vad tillför den?

Nu lär jag inte dö inatt. Troligen inte den här månaden ens. Kanske har jag tur och drabbas av någon skit som gör att jag bara stänger av. D får jag som jag vill. För ärligt talat, jag orkar inte med det här längre.

Jag svarade rätt nyligen på en blogg på frågan "vad är kärlek".

Kärlek är nog något unikt för var och en av oss. Den kärlek jag känner för vissa människor är unik i varje enskilt fall. Familj, barn, vänner, flickvänner. Alla får dom olika känslor och i varje enskilt fall är den unik från min sida - till och med mina 2 barn får var sin kärlek av mig. Visst på många sätt likadan, men kärleken formar sig ju också efter mottagarens person, och mottagerens reaktion - alltså den där personens visade förhållande tillbaka till dig. Jag älskar mina barn lika mycket men på olika sätt. Och det finns ingen konkurrens mellan de olika kärlekarna. Nu är mina barn unga - den äldsta nosar på tonåren när allt säkert kommer att bli mycket svårare då han skall brottas med att hitta sin identitet och skapa sin egen vuxna person, såklart på bekostnad av oss som hållit honom som ett barn. Kärleken där kommer säkert att bli mer kostsam, men det är fortfarande en enkel kärlek. Oavsett vad han gör, eller hans bror när han blir lika gammal, kommer jag alltid att älska dom. Att jag säkert kommer att vara ilsk som en bandhund om dom gör dåliga saker (vad det nu kan vara) kommer att handla om annat än det djupa faktum att dom är ett fundament i mitt liv. Jag kan aldrig sluta älska dom. Jag mår bra av att visa att jag älskar dom och till skillnad mot andra män jag käner både nu och förr är jag aldrig rädd för att komma nära och berätta hur underbara dom är för mig.

Kärlek till en kvinna (eller en partner om man har andra preferenser eller kön) är något helt annat. Det är egentligen det inlägget jag tänkte skriva. Kärlek börjar ju nästan alltid med en förälskelse. Det är en första viktig detalj. Förälskelse och kärlek är två skilda saker. I ett härligt förhållande så flammar förälskelsen upp då och då. Men om man ser över lång tid så byts den ut (i min erfarenhet) av en trygghet och en närhet. Det eldiga finns inte alltid där, men kan man underhålla det så är det underbart. Det får aldrig komma till rutin, att ta för givet. Då riskerar man att tappa respekt. Respekt är något som jag läste om inför min skilsmässa för många år sedan att familjeteraupefter tittar efter med en gång. Finns respekten kan man rädda förhållandet, finns inte repsekten kan man lika gärna ge upp.

Förälskelse är som min senaste flickvän nyligen skrev en kemisk reaktion. Mja jag tror inte på det. Visst finns det en kemisk ingridiens, men jag blir inte kär bara för att jag passerar en kvinna som har en parfym som kanske passar mina kemiska behov. För mig har ett leende, en blick, en plötslig förståelse av den andra mycket djupare mening. Men vi går förbi att bli kär - hur intressant DET än är, till det att förälskelsen är etablerad och ömsidig - till förhållandet.

Förälskelsen är grunden man bygger kärleken på, det finns säkert sidovägar, men det är så för mig. I förälskelsen upptäcker man. Man accepterar sådant man kanske inte tycker är så bra och knyter an till alla de där sakerna som är bra. Det är en härlig  resa. Ofta intensiv, fylld av yttringar, varm, fullblodig och närhetsknytande.

Ibland kommer också kärleken, den där djupa känslan. Från början hetare än förälskelsen, den får ju del av den värmen. Men när upptäckterna blir mindre vanliga och man lär känna sin partner ändå en idog, stark, fantstisk känsla.

Vad skiljer då kärlek från förälskelse? Säker unikt för många.. Men min kärlek baserar sig på förtroende. Älskar jag någon så vågar jag lita på den personen. Jag vill stå vid den personens sida och möta världen - i motgång och lycka. Är världen elak så håller vi om varandra och slår tillbaka eller hitta vägar. Är världen god så delar vi på det, jag vill att min reskamrat i livet skall se allt det där underbara jag ser - höra vad hon tänker, öppna hennes ögon som jag hoppas att hon öppnar mina. För att det skall fungera måste jag lita på henne och hon måste lita på mig. Jag öppnar mig, delar det jag inte vågar dela med andra och jag vill hjälpa till med allt det där som hon inte klarar aller som hon har problem med.

För att kärlek skall finnas måste det finnas ärlig kommunikation. Om jag inte vet eller hon inte vet så  börjar vi gissa och då kan det bli fel. Det är så viktigt att prata med varandra. Jag menar inte älta saker. Jag menar att man delar visioner, man delar problem, man tar uppsaker som man vill ändra, göra bättre.

Men kärlek är också att acceptera. Du kanske vill ändra något hos din partner. Det är viktigt för dig att ..... Om nu partnerna inte vill eller kan så har man ett problem. Vad är viktigast? Att du får som du vill har inget egenvärde. Kan du leva med att den du älskar är på ett visst sätt? Det är frågan. Det är viktigt att man tar upp hur viktigt det är med vissa saker för en själv om det nu är något som stör. Så att den andra förstår och får en chans att förändra sig om det är möjligt. Men du är med en människa för att det är en fantastisk människa, inte för att forma någon till det du vill just då. Samtidigt är det ju katastrof om du tiger om något som är viktigt för dig och som du ser ett fel. Du måste ge din partner en chans att förstå dig vad du tycker är viktigt.

Jag skrev en gång något i stil med att kärlek är att vilja en annan person väl, att lägga sitt fulla förtroende på den människan och bygga för en framtid med den personen samtidigt som man njuter av nuet med en människa som man inte vill klara sig utan.

Kärlek är något underbart, men det kan vara något fruktansvärt. Genom att öppna allt för en person riskerar du ju också allt. Om den där personen plötsligt ratar dig (på någon av alla de sätt som kärlek kan gå åt skogen) så är du utlämnad som på inget annat sätt.

Själv är jag en "succer" för kärlek. Jag VILL att det skall finnas någon jag kan dela resan livet med. Jag har många gånger valt fel. Från att inte släppa in någon och fokusera på fysisk närhet, sex. Till att stanna kvar i långa förhållanden där kärleken sedan länge flyttat ut utan att jag orkat inse det. Nu är man där igen ensam i kupén på livets resa och funderar på om jag skall sitta här själv, läsa en bok och tråkad titta ut genom fönstret på inget särskilt eller om jag skall bjuda in någon annan i livsresans tågkupé - dela lite fika, skratta, skämta, bli till sig över det vi ser ut där genom fönstret - ha det underbart... Det där löftet som sitter som häftat på kärlek - någon att ha det underbart med.

Jag suger på att göra slut.

Jag tror att jag är en relation-junkie och av alla tjejer jag varit med så har jag antingen satsat och då är jag obrottsligt lojal eller så har jag aldrig gett förhållandet en chans.

För ett tag sedan gjorde jag slut med min flickvän efter 7-8 månders förhållande. Inte för att jag inte älskar henne. Det gjorde jag definitivt när det tog slut. Utan för att hon inte längre var öppen mot mig. Hon slutade att prata med mig om allt det där som tyngde henne (vilket var massivt) utan valde istället att prata med andra och låta mig sitta där utan nån koll och bara vänta på det där samtalet, smset eller ett jävla livstecken på att vi faktiskt var ihop.

Till sist fungerade inte längre - det förstod till och med jag. Trots att jag var över öronen kär i henne. Hon berättade att hon älskade mig, men det var bara ord, hon visade det inte på något sätt - alls.

Till hennes försvar måste jag säga att hon mår illa dåligt för många saker och jag tog smäll efter smäll efter smäll för det. Jag ville finnas där. Men jag fick inte. Jag förklarade att jag kunde hålla distans, låta henne brottas med sina demoner själv om hon ville det. Men att jag behövde hennes stöd med en liten kontakt då och då. Ett litet meddelande om att jag var viktig. Som svar fick jag straffet av en längre tids utfrysning - om man inte räknar med ett felskickat sms till en holländsk kille om att "I pissed her off".

Intellektuellt finns det inga konstigheter med att jag gjorde slut. Själsligt fanns det många. Det som är så otroligt ledsamt är att jag tvingades göra det eftersom det gjorde det svårare för mig att gå vidare. Jag hatar att ta beslut för någon annan. Ge mig fakta och jag kan relatera. Håll mig i mörker och jag får gissa. Nu fick jag gissa och det var ohållbart. För mig hade det varit så mycket enklare att höra att hon inte älskade mig. Inte att efteråt höra att hon visst älskar mig. Nu fick jag sitta där och undra innan det blev klart att jag gjorde rätt.

Det är så löjligt att vi inte klarar av att vara öppna mot dom som vi har älskat. Det är inte bättre att tona ner saker om det gått åt helvete, det är bättre att vara rak och ta bort funderingarna. Det är aldrig roligt eller något annat postivt när ett förhållande tar slut, men om man inte vill straffa den andra så är det bättre att vara rättfram. "We had a good run but now its over. I dont love you anymore"

Mina strategiska tankar med den här bloggen... (Hur pretansiöst låter inte det?) är att beskriva mig nu. Skriva av mig det som händer nu. Jag är i en uppförsbacke. Men det är postitivt! Jag är på väg upp ur en flera års lång situation där jag mått mindre bra. Uphill känns rätt för mig nu. Kanske kommer den här bloggen att hamna på krönet eller till och med på toppen. Kanske blir den urvattnad och dör. Antingen andligen eller för att jag inte behöver den längre. Det kommer inte att vara änden på universum om jag inte skriver längre - världen klarade sig bra utan min blogg och jag tvivlar på att folk kommer att sakna den när jag tröttnar. Men träffar jag människor på vägen och får jag ge utlopp för  vad jag tänkt under tiden så är det kanon. Då har den haft sin funktion!

ja det är väl den första delen man måste förstå för att läsa här.

Jag är en kille som är 43 år gammal på pappret men jävligt mycket yngre på insidan. Jag jobbar, är pappa till 2 killar, ensamstående igen, bor i västsverige och sedan ett par år lite mindre glad över livet,

Förstå mig rätt. Jag är ingen sur kille. Jag är ofta den som är mitt i centrum, bjuder på mig själv, har kul och ser till att de runt om mig har kul, bjuder på mig själv.

Efter en lite trasslig uppväxt tog jag en gång beslutet att mina vänner var min familj. Jag fick en väldigt bred gemenskap och levde efter devisen att alla människor är goda - jag älskade alla. Jag var central, hade populära "uppdrag" - bartender, nattklubbsägare, dj... Fick massor av tjejer och vänner. "Kom med i 100 klubben" och fastnade i partyfällan.

Någonstans där gick det fel. Jag som hade onenightstands 3-4 ggr per vecka började tröttna. Söker vi inte alla efter någon som vi faktiskt kan lita på? Jag gick in i väggen (hatar det uttrycket). Vid 20+ eller kanske ++ så funkade det inte längre. Jag kom inte ihåg hälften av tjejerna jag varit med men jag konstaterade att ingen av dom varit intresserade av mig. Jovisst. Av mig som centrum. Av den där som alla kretsade runt. Men inte av MIG. Jag fick nog. Mådde riktigt dåligt. Gav upp och flyttade tillbaka hem. Inte en tjej på lååååång tid tänkte jag.

Naturligtvis träffade jag en ny tjej efter några veckor hemma. Efter första natten tillsammans sa hon "jag gör inte sådant här på första dejten". "näää inte jag heller tyckte jag" (då var jag uppe i någonstans runt 140-150 tjejer - jag har inte längre koll :p) Men något fick mig att tänka.. om hon inte gör det - så kanske jag är intressant. Jag stannade - stack bara inte. Det blev början till ett riktigt långt förhållande. 17 år var vi tillsammans. fick två underbara killar. Var förlovade länge länge, gifte oss sent sent.

Någonstans började varningsklockorna. "Jag hade inte länge den där blicken. Den där farliga. Jag var den där killen som alla tjejer ville ha, Men jag tittade inte på andra. Jag var inte svartsjuk, jag tog henne för given". Det är sant. Det gjorde jag. Jag hade hittat den där människan jag ville bli gammal med. Trodde jag.

En samhällskris kom. Jag hade - när vi fick barn, råkat ut för en försörjningskick. Det var dags att växa upp! skaffa bil, villa, husdjur - bli svensson.  Skaffat två jobb. Ett fulltid och ett kvällskift. Jobbade som webbredaktör på daegn och på ett lager på kvällen. 6 dagar i veckan. Söndagar fria. Jobbade alltid. När jag var ledig ville jag träffa min familj. Men söndagarna så när jag var med dom träffade vi familj. Aldrig vi själva. Så kom då krisen. Jag blev av med båda mina jobb på ett par månader. dock aldrig arbetslös - gick direkt via bemanning till ett fabriksjobb som fick mig att må illa på riktigt (jag behöver en kreativ miljö, utmaningar - inte ett tanklöst jobb med negativa människor omkring mig). Vi trixade, försökte ordna med hemmet, flyttade, jobbade med hennes karriär. Sedan en dag, någon gång.. så började hon komma hem senare och senare från jobbet. Min gräns kom när hon inte kom hem ens när barnen skulle sova. Jag förstod säkert innerst inne att hon hade en annan, men jag erkände det aldrig för mig själv. Inte hon. inte helylletjejen. Min livskamrat. Hon som jag litade på och som jag övergav just det för. Men så var det. Det tog år innan det tog slut. Jag han gå in i depression (det var ju fel - jag mådde dåligt) Mitt jobb gav mig terapistöd. "jag oroar mig för att min depression skadar mina nära!" -"Bry dig inte om det. nu fokuserar vi på dig"..

Japp... iofs var det säkert försent att göra något åt det förhållandet. Men inte hjälpte de råden jag fick. Däremot så var det kanon att prata med en psykolog! Att ha någon som lyssnar för din skull är fantastiskt!!

Nåja en dag kom det. "Vi prövar särbo.. Massor av mina vänner har hittat tillbaka efter det!" Jaha. ok.

Jag visste inte att särbo var en förenkling för att slippa dig för att kunna vara med min älskare och jag grep efter halmstråt,

Det tog kanske ett år innan jag fick svart på vitt att "nej du - jag har en annan." Flera år bortslösade av mitt liv. Och plötsligt var det där. VI hade varit tillsammans länge. Jag var inte ung. Blicken hade dött. Min livskamrat ratade mig. Jag gick ner mig väldigt djupt. 

Det tog mig 2 år att klättra upp ur det. Från början satt jag där komatos. Vi delade vårdnaden på barnen (jag blev av med halva deras uppväxt) Men någonstans fanns det en livsgnista. Jag ville inte det här. Jag ville mig väl, jag ville mina barn väl. Jag behövde ork. var skulle jag hitta den?

Jag hade bytt jobb på hennes begäran. Mitt fabriksjobb hade gjort mig deprimerad (även om den stora depressionen berodde på att jag visste att saker var fel i förhållandet). Byt jobb hade hon sagt och jag gjorde det. Till ett företag jag älskade, men som inte gav pengar. Nästa samhällskris kom och uppsägningar började igen. Jag bytte jobb när det var dags och hittade ett nytt. Som mellanchef på ett telemarketingbolag. Massor av unga människor - man jag hade hunnit jobba med massor av saker och hade mycket att lära ut. jag jobbade som coach. Jobbet var givande (även om företaget var rent skurkaktigt - jag kommer att posta om det eftersom det nu ligger i starten på rättsligt efterspel - något som troligen kommer att komma i tidningarna tids nog)

i vilket fall  - där satt jag med 20-30 ungdomar i åldern runt 20 år. Jag trivdes. Dom lyssnade, jag kunde lära dom massor. Jag växte igen. Det var kul att gå till jobbat! (Hemma satt jag och sysslade med internetspel för att döda min tid och mina tankar). Jag började att må bra.

En dag anställde jag en tjej. Knappt 20, ensamstående mamma, utsatt, hemskt bagage. En av de nya unga. De som jag var "pappa" till. Det gick ett litet tag. Jag körde på. Julfest. Vi blev kvar sent. Pratade om hennes liv. Alla gick. Det var tidig morgon, hon följde med hem.

Det som hände där var ingenting. Det kunde gjort det, men gjorde inte det. Men jag vaknade igen. Hon väckte mig. Jag insåg att jag gömt mig i över 2 år, för mig själv. Att den där underbara människan kunde vara intresserad av mig väckte mig ur mitt.. självhat..

Jag tog steget ut från jobbet till att faktiskt dejta lite. Träffade gamla flammor med varierande resultat. Hon jobbade kvar och visade att hon var intresserad. Hon hade pojkvän och var halva min ålder. funkade inte.

Men hon gav inte upp. Hon ringde, smsade, msnade. Blev arg på mig och gick hem med andra killar för att strafa mig (?) för att jag inte ville.

Så en dag hände det. Fest hos mig för jobbgänget. Och jag ville ha henne. Det var inte den kvällen utan jag förstod att hon faktiskt ville ha mig, sedan länge. Vi stannade hos mig och jag blev tillsammans med en tjej på 20, då jag var 42.

Nu blev vi inte tillsammans. Först var det hemligt som fasen. Hon hade kille i England och det skulle göras slut. ingen fick veta. Jobbet - herregud. Någon kanske skulle få sparken. Vad skulle VD´n säga. Vad skulle de andra säga? Jag brydde mig inte mycket men vi tog det lugnt.

Men till sist så blev det öppet. Resorna var många och jag kommer att posta om en del saker som var extraordinära. Men jag hade hittat en underbar tjej- trots åldersskillnaden!

Det roliga var/är. Jag var 40+. Det var en typisk 40års kris situation. Men det var inte den som fick ihop oss. Min ålderskirs kom innan jag fyllde 25. Att vi blev ihop var hennes arbete.

Vi hade en månad av underbar kaliber. Sedan skulle hon till England och den gamla pojkvännen. Det var till och med så att vi inte var ihop - hon hade inte gjort slut. Det skulle ske nu. Hon åkte dit. Göra rätt. Det blev tyst. Efter 3 dagar ringer hon. Slagen, våldtagen, hennes saker sönderslagna. Jag var maktlös. Men jag lade ALLT jag hade på att få hem henne. Under 3 dagar slet jag. Skickade alla mina pengar, lånade mer. köpte nya biljetter. Talade med ambassader, polis, larmcentraler, ordnade flyktplatser med folk i England jag känner och folk jag bara pratat med över onlinespel. Till sist fick jag hem henne. Då planet landade i Göteborg visste jag fortfarande inte om hon var med, men när jag såg henne i passkontrollen så lyfte mitt hjärta som en fågel. Hon var säker!!

Jag visste inte vad som väntade. Jag var rädd för hur hon mådde. Försiktig. Hur kände hon. Hur skulle hon kunna må bra igen?

Men nu var vi tillsammans. Fast jag inte vågade röra henne så blev det fort in i det vanliga sexlivet och efter ett par veckor stod det klart att hon var med barn.

Vems var det - mitt eller hennes gamla pojkvän - våldtäcksmannen?

Vi pratade om graviditeten. Jag berättade vad jag kände. Om vi inte vet om barnet kommer från en våldtäckt kommer det att bli svårt,

Jag vet sedan mina tidigare erfarenheter att vad jag som man tycker inte väger tungt - med rätta. Det är inte jag som skall bära barnet. Jag har varit med om att vilja behålla ett barn och förlora det för att mamman inte vill. Utan att jag har något att säga till om. Nu pratade jag logik. Hon lyssnade på mig. Vid ett tillfälle. Sedan var det bestämt. Abort. Jsg förstod inte hennes historia. Om att velat ha barn innan men att pappan då vägrat. De var för unga. Och massor med annat.  Det blev abort nu, inte en lyckad sådan. Utan flera gånger. Med traumatiska resultat. Jag fick inte vara med. Hon skulle själv. Hon kom hem. Det var tyst. Sedan berättade hon. Fostret kom ut och hon torkade sig och fick se det krossat, Hon var en barnamördare, Igen. Det var mitt fel.

Nu var hon hemma hos mig. Utkastad från sin pappa. För min skull. Inget jobb. Hon låg dagarna i ända i sängen. jag tog han om hennes dotter. Om henne. Mina pengar från mitt skitjobb räckte inte. Jag hamnade i bråk med mina barns mamma. hon fick ta umgånget med barnen. Jag hade inte råd.

Men det blev bättre. Vi hade det bra trots allt. Men hon var sårad i själen och orkade inte må bra. Det var hennes historia med utnyttjande, våld och massor av hemskheter som gjorde att hon mådde så dåligt att jag var tvungen att hela tiden rycka in. Hon såg andar/spöken på nätterna. Skrek timmar i sträck rakt in i kudden. Trodde inte på att hennes dotter var hennes, Trodde inte att jag var jag.

Det var inte aborten, det var historien sedan hon var liten som anföll med allt den hade.

Jag gick från att vara en förtroende person till att vara den som tog hand om allt. Det var lätt att glömma mina problem inför hennes. Mitt fokus låg där fullt ut. I bakgrunden låg min exfru och krigade och min familj, mina vänner ifrågasatte. Våra gemensamma gamla arbetskamrater höjde rösterna. Familjerätt, inkassoräkningar, så många arga och ledsna månniskor.

Saker lugnade ner sig - jag började lösa problem ett efter ett. Det gick långsamt. Ekonomin var hotande. Jag hade inte råd med mina egna barn, men hade henne och hennes dotter. Vänner steg in och hjälpte till för att klara det värsta, men med en dålig inkomst och hon med bara ett barnbidrag så räckte det inte till mycket. Utan ekonomi så dör drömmar.

Efter sommaren så skulle hon börja plugga, sökte csn, egen lägenhet. Skulle läsa

upp sin kompetens. Jag hjälpte till med allt. Men det hade blivit tyst. Jag var inte längre den som hon pratade med. Hon tillbringade timmar varje kväll på nåtet. pratde med folk på distans. inte länge med mig. Det störde mig - vi pratade om det. Jag var för kontrollerande. Så flyttade hon ut. Jag klarade ett par veckor, kanske lite mer. Jag skrev listor med vad som var postivt. Hon mådde dåligt, jag behövde ge henne tid att hitta sig själv igen, Hon behövde ensamheten och gidarna skall veta att vi inte tänkt bo ihop från början - det var inte problemet. Problemet var att hon stängde av mig.

En dag läser jag på hennes blogg att hon bara älskar sin dotter, att hon inte förstår kärlek. Det var droppen. Jag gjorde slut. Jag lämnade ljuset i mitt liv. Intelektet var glasklart, i själen gjorde det sååå ont,

Nu sitter jag här. Det har gått tid. Jag mår bättre nu. Det gör inte ont. Mitt fokus är på mig själv. Vart skall jag. Nytt jobb, nya ekonomiska förutsättningar, killarna (mina barn) hos mig igen (en smugg ex fru som är glad att mitt långa äventyr med en så ung tjej är slut - och hon har slutat bråka om barnen).

Vart skall jag? Ja inte tänker jag gå in i ett 2 års träsk av att må dåligt igen (som efter min gamla skilsmässa). Men jag är inte intresserad av att gå ut på en köttmarknad bara för att hitta det jag alltid sökt - en själsfrände.

jag tror inte på det. Det jag kommer att göra är att vara socialt aktiv igen. Jag mår rätt bra nu faktiskt. Dags att träffa lite nya männsikor. Men jag kommer att behöva den här bloggen för att skriva av mig. Om du är en som läser den är du välkommen att kommentera vad som står här. Jag behöver nog din åsikt. tala om för mig om jag tänker fel. Ta till dig om det jag skriver är rätt för dig. Jag kommer att skriva om mycket. Kanske finns det ett gruskorn som passar dig.

Jag hoppas det.

Jag har funderat på det här länge.

För mig kommer den här bloggen att vara ett sätt att hälla ur mig allt jag tänker på utan att faktiskt behöva tackla de här personerna i det verkliga livet. Ett sätt för mig att tanka ur mig själv men kanske också att ge andra, de som tänker liknande tankar, en möjlighet att relatera, att kommentera, hjälpa sig själva, ge mig input, ge andra input.. Kanske läser aldrig någon människa vad jag skriver... men då får jag i alla fall skriva av mig det som jag inte orkar belasta mina vänner, mina nära med.

Nu tänker jag inte skriva depresivt, men jag kommer att brottas med mina tankar, här - öppet. fast ändå anonymt, säkert...

MIitt mål när jag startar det här är att prata med eventuella intresserade - ta upp frågor som är viktiga för mig, kanske för er, Vi får väl se om det intresserar någon ^^

Jaha. Då börjar jag...

Testar på att blogga, ställer in utseende och funderar på vad som skall stå, hur. Allt det där som alla redan kan, men inte jag..