Jag svarade rätt nyligen på en blogg på frågan "vad är kärlek".

Kärlek är nog något unikt för var och en av oss. Den kärlek jag känner för vissa människor är unik i varje enskilt fall. Familj, barn, vänner, flickvänner. Alla får dom olika känslor och i varje enskilt fall är den unik från min sida - till och med mina 2 barn får var sin kärlek av mig. Visst på många sätt likadan, men kärleken formar sig ju också efter mottagarens person, och mottagerens reaktion - alltså den där personens visade förhållande tillbaka till dig. Jag älskar mina barn lika mycket men på olika sätt. Och det finns ingen konkurrens mellan de olika kärlekarna. Nu är mina barn unga - den äldsta nosar på tonåren när allt säkert kommer att bli mycket svårare då han skall brottas med att hitta sin identitet och skapa sin egen vuxna person, såklart på bekostnad av oss som hållit honom som ett barn. Kärleken där kommer säkert att bli mer kostsam, men det är fortfarande en enkel kärlek. Oavsett vad han gör, eller hans bror när han blir lika gammal, kommer jag alltid att älska dom. Att jag säkert kommer att vara ilsk som en bandhund om dom gör dåliga saker (vad det nu kan vara) kommer att handla om annat än det djupa faktum att dom är ett fundament i mitt liv. Jag kan aldrig sluta älska dom. Jag mår bra av att visa att jag älskar dom och till skillnad mot andra män jag käner både nu och förr är jag aldrig rädd för att komma nära och berätta hur underbara dom är för mig.

Kärlek till en kvinna (eller en partner om man har andra preferenser eller kön) är något helt annat. Det är egentligen det inlägget jag tänkte skriva. Kärlek börjar ju nästan alltid med en förälskelse. Det är en första viktig detalj. Förälskelse och kärlek är två skilda saker. I ett härligt förhållande så flammar förälskelsen upp då och då. Men om man ser över lång tid så byts den ut (i min erfarenhet) av en trygghet och en närhet. Det eldiga finns inte alltid där, men kan man underhålla det så är det underbart. Det får aldrig komma till rutin, att ta för givet. Då riskerar man att tappa respekt. Respekt är något som jag läste om inför min skilsmässa för många år sedan att familjeteraupefter tittar efter med en gång. Finns respekten kan man rädda förhållandet, finns inte repsekten kan man lika gärna ge upp.

Förälskelse är som min senaste flickvän nyligen skrev en kemisk reaktion. Mja jag tror inte på det. Visst finns det en kemisk ingridiens, men jag blir inte kär bara för att jag passerar en kvinna som har en parfym som kanske passar mina kemiska behov. För mig har ett leende, en blick, en plötslig förståelse av den andra mycket djupare mening. Men vi går förbi att bli kär - hur intressant DET än är, till det att förälskelsen är etablerad och ömsidig - till förhållandet.

Förälskelsen är grunden man bygger kärleken på, det finns säkert sidovägar, men det är så för mig. I förälskelsen upptäcker man. Man accepterar sådant man kanske inte tycker är så bra och knyter an till alla de där sakerna som är bra. Det är en härlig  resa. Ofta intensiv, fylld av yttringar, varm, fullblodig och närhetsknytande.

Ibland kommer också kärleken, den där djupa känslan. Från början hetare än förälskelsen, den får ju del av den värmen. Men när upptäckterna blir mindre vanliga och man lär känna sin partner ändå en idog, stark, fantstisk känsla.

Vad skiljer då kärlek från förälskelse? Säker unikt för många.. Men min kärlek baserar sig på förtroende. Älskar jag någon så vågar jag lita på den personen. Jag vill stå vid den personens sida och möta världen - i motgång och lycka. Är världen elak så håller vi om varandra och slår tillbaka eller hitta vägar. Är världen god så delar vi på det, jag vill att min reskamrat i livet skall se allt det där underbara jag ser - höra vad hon tänker, öppna hennes ögon som jag hoppas att hon öppnar mina. För att det skall fungera måste jag lita på henne och hon måste lita på mig. Jag öppnar mig, delar det jag inte vågar dela med andra och jag vill hjälpa till med allt det där som hon inte klarar aller som hon har problem med.

För att kärlek skall finnas måste det finnas ärlig kommunikation. Om jag inte vet eller hon inte vet så  börjar vi gissa och då kan det bli fel. Det är så viktigt att prata med varandra. Jag menar inte älta saker. Jag menar att man delar visioner, man delar problem, man tar uppsaker som man vill ändra, göra bättre.

Men kärlek är också att acceptera. Du kanske vill ändra något hos din partner. Det är viktigt för dig att ..... Om nu partnerna inte vill eller kan så har man ett problem. Vad är viktigast? Att du får som du vill har inget egenvärde. Kan du leva med att den du älskar är på ett visst sätt? Det är frågan. Det är viktigt att man tar upp hur viktigt det är med vissa saker för en själv om det nu är något som stör. Så att den andra förstår och får en chans att förändra sig om det är möjligt. Men du är med en människa för att det är en fantastisk människa, inte för att forma någon till det du vill just då. Samtidigt är det ju katastrof om du tiger om något som är viktigt för dig och som du ser ett fel. Du måste ge din partner en chans att förstå dig vad du tycker är viktigt.

Jag skrev en gång något i stil med att kärlek är att vilja en annan person väl, att lägga sitt fulla förtroende på den människan och bygga för en framtid med den personen samtidigt som man njuter av nuet med en människa som man inte vill klara sig utan.

Kärlek är något underbart, men det kan vara något fruktansvärt. Genom att öppna allt för en person riskerar du ju också allt. Om den där personen plötsligt ratar dig (på någon av alla de sätt som kärlek kan gå åt skogen) så är du utlämnad som på inget annat sätt.

Själv är jag en "succer" för kärlek. Jag VILL att det skall finnas någon jag kan dela resan livet med. Jag har många gånger valt fel. Från att inte släppa in någon och fokusera på fysisk närhet, sex. Till att stanna kvar i långa förhållanden där kärleken sedan länge flyttat ut utan att jag orkat inse det. Nu är man där igen ensam i kupén på livets resa och funderar på om jag skall sitta här själv, läsa en bok och tråkad titta ut genom fönstret på inget särskilt eller om jag skall bjuda in någon annan i livsresans tågkupé - dela lite fika, skratta, skämta, bli till sig över det vi ser ut där genom fönstret - ha det underbart... Det där löftet som sitter som häftat på kärlek - någon att ha det underbart med.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Halvdag på jobbet, maskeradhelg som alltid är fylld med fester. Och jag är rädd för helgen. Idag skall jag egentligen ut på konsert men jag tror att jag kommer att banga ur det. Kompisen som skall med skall till Turkiet resten av veckan på välför...

Jag är splittrad. Världen är som ett mynt, en bra sida, en dålig sida. Jag kan inte hjälpa att jag tittar på den dåliga sidan. Den som handlar om min före detta. Varöfr utsätter jag mig själv för det? Jag var den som sade nej, satte stopp. ...

Jag suger på att göra slut. Jag tror att jag är en relation-junkie och av alla tjejer jag varit med så har jag antingen satsat och då är jag obrottsligt lojal eller så har jag aldrig gett förhållandet en chans.   För ett tag sedan gjorde jag sl...

Mina strategiska tankar med den här bloggen... (Hur pretansiöst låter inte det?) är att beskriva mig nu. Skriva av mig det som händer nu. Jag är i en uppförsbacke. Men det är postitivt! Jag är på väg upp ur en flera års lång situation där jag mått mi...

ja det är väl den första delen man måste förstå för att läsa här.   Jag är en kille som är 43 år gammal på pappret men jävligt mycket yngre på insidan. Jag jobbar, är pappa till 2 killar, ensamstående igen, bor i västsverige och sedan ett par år ...