Mina strategiska tankar med den här bloggen... (Hur pretansiöst låter inte det?) är att beskriva mig nu. Skriva av mig det som händer nu. Jag är i en uppförsbacke. Men det är postitivt! Jag är på väg upp ur en flera års lång situation där jag mått mindre bra. Uphill känns rätt för mig nu. Kanske kommer den här bloggen att hamna på krönet eller till och med på toppen. Kanske blir den urvattnad och dör. Antingen andligen eller för att jag inte behöver den längre. Det kommer inte att vara änden på universum om jag inte skriver längre - världen klarade sig bra utan min blogg och jag tvivlar på att folk kommer att sakna den när jag tröttnar. Men träffar jag människor på vägen och får jag ge utlopp för  vad jag tänkt under tiden så är det kanon. Då har den haft sin funktion!

ja det är väl den första delen man måste förstå för att läsa här.

Jag är en kille som är 43 år gammal på pappret men jävligt mycket yngre på insidan. Jag jobbar, är pappa till 2 killar, ensamstående igen, bor i västsverige och sedan ett par år lite mindre glad över livet,

Förstå mig rätt. Jag är ingen sur kille. Jag är ofta den som är mitt i centrum, bjuder på mig själv, har kul och ser till att de runt om mig har kul, bjuder på mig själv.

Efter en lite trasslig uppväxt tog jag en gång beslutet att mina vänner var min familj. Jag fick en väldigt bred gemenskap och levde efter devisen att alla människor är goda - jag älskade alla. Jag var central, hade populära "uppdrag" - bartender, nattklubbsägare, dj... Fick massor av tjejer och vänner. "Kom med i 100 klubben" och fastnade i partyfällan.

Någonstans där gick det fel. Jag som hade onenightstands 3-4 ggr per vecka började tröttna. Söker vi inte alla efter någon som vi faktiskt kan lita på? Jag gick in i väggen (hatar det uttrycket). Vid 20+ eller kanske ++ så funkade det inte längre. Jag kom inte ihåg hälften av tjejerna jag varit med men jag konstaterade att ingen av dom varit intresserade av mig. Jovisst. Av mig som centrum. Av den där som alla kretsade runt. Men inte av MIG. Jag fick nog. Mådde riktigt dåligt. Gav upp och flyttade tillbaka hem. Inte en tjej på lååååång tid tänkte jag.

Naturligtvis träffade jag en ny tjej efter några veckor hemma. Efter första natten tillsammans sa hon "jag gör inte sådant här på första dejten". "näää inte jag heller tyckte jag" (då var jag uppe i någonstans runt 140-150 tjejer - jag har inte längre koll :p) Men något fick mig att tänka.. om hon inte gör det - så kanske jag är intressant. Jag stannade - stack bara inte. Det blev början till ett riktigt långt förhållande. 17 år var vi tillsammans. fick två underbara killar. Var förlovade länge länge, gifte oss sent sent.

Någonstans började varningsklockorna. "Jag hade inte länge den där blicken. Den där farliga. Jag var den där killen som alla tjejer ville ha, Men jag tittade inte på andra. Jag var inte svartsjuk, jag tog henne för given". Det är sant. Det gjorde jag. Jag hade hittat den där människan jag ville bli gammal med. Trodde jag.

En samhällskris kom. Jag hade - när vi fick barn, råkat ut för en försörjningskick. Det var dags att växa upp! skaffa bil, villa, husdjur - bli svensson.  Skaffat två jobb. Ett fulltid och ett kvällskift. Jobbade som webbredaktör på daegn och på ett lager på kvällen. 6 dagar i veckan. Söndagar fria. Jobbade alltid. När jag var ledig ville jag träffa min familj. Men söndagarna så när jag var med dom träffade vi familj. Aldrig vi själva. Så kom då krisen. Jag blev av med båda mina jobb på ett par månader. dock aldrig arbetslös - gick direkt via bemanning till ett fabriksjobb som fick mig att må illa på riktigt (jag behöver en kreativ miljö, utmaningar - inte ett tanklöst jobb med negativa människor omkring mig). Vi trixade, försökte ordna med hemmet, flyttade, jobbade med hennes karriär. Sedan en dag, någon gång.. så började hon komma hem senare och senare från jobbet. Min gräns kom när hon inte kom hem ens när barnen skulle sova. Jag förstod säkert innerst inne att hon hade en annan, men jag erkände det aldrig för mig själv. Inte hon. inte helylletjejen. Min livskamrat. Hon som jag litade på och som jag övergav just det för. Men så var det. Det tog år innan det tog slut. Jag han gå in i depression (det var ju fel - jag mådde dåligt) Mitt jobb gav mig terapistöd. "jag oroar mig för att min depression skadar mina nära!" -"Bry dig inte om det. nu fokuserar vi på dig"..

Japp... iofs var det säkert försent att göra något åt det förhållandet. Men inte hjälpte de råden jag fick. Däremot så var det kanon att prata med en psykolog! Att ha någon som lyssnar för din skull är fantastiskt!!

Nåja en dag kom det. "Vi prövar särbo.. Massor av mina vänner har hittat tillbaka efter det!" Jaha. ok.

Jag visste inte att särbo var en förenkling för att slippa dig för att kunna vara med min älskare och jag grep efter halmstråt,

Det tog kanske ett år innan jag fick svart på vitt att "nej du - jag har en annan." Flera år bortslösade av mitt liv. Och plötsligt var det där. VI hade varit tillsammans länge. Jag var inte ung. Blicken hade dött. Min livskamrat ratade mig. Jag gick ner mig väldigt djupt. 

Det tog mig 2 år att klättra upp ur det. Från början satt jag där komatos. Vi delade vårdnaden på barnen (jag blev av med halva deras uppväxt) Men någonstans fanns det en livsgnista. Jag ville inte det här. Jag ville mig väl, jag ville mina barn väl. Jag behövde ork. var skulle jag hitta den?

Jag hade bytt jobb på hennes begäran. Mitt fabriksjobb hade gjort mig deprimerad (även om den stora depressionen berodde på att jag visste att saker var fel i förhållandet). Byt jobb hade hon sagt och jag gjorde det. Till ett företag jag älskade, men som inte gav pengar. Nästa samhällskris kom och uppsägningar började igen. Jag bytte jobb när det var dags och hittade ett nytt. Som mellanchef på ett telemarketingbolag. Massor av unga människor - man jag hade hunnit jobba med massor av saker och hade mycket att lära ut. jag jobbade som coach. Jobbet var givande (även om företaget var rent skurkaktigt - jag kommer att posta om det eftersom det nu ligger i starten på rättsligt efterspel - något som troligen kommer att komma i tidningarna tids nog)

i vilket fall  - där satt jag med 20-30 ungdomar i åldern runt 20 år. Jag trivdes. Dom lyssnade, jag kunde lära dom massor. Jag växte igen. Det var kul att gå till jobbat! (Hemma satt jag och sysslade med internetspel för att döda min tid och mina tankar). Jag började att må bra.

En dag anställde jag en tjej. Knappt 20, ensamstående mamma, utsatt, hemskt bagage. En av de nya unga. De som jag var "pappa" till. Det gick ett litet tag. Jag körde på. Julfest. Vi blev kvar sent. Pratade om hennes liv. Alla gick. Det var tidig morgon, hon följde med hem.

Det som hände där var ingenting. Det kunde gjort det, men gjorde inte det. Men jag vaknade igen. Hon väckte mig. Jag insåg att jag gömt mig i över 2 år, för mig själv. Att den där underbara människan kunde vara intresserad av mig väckte mig ur mitt.. självhat..

Jag tog steget ut från jobbet till att faktiskt dejta lite. Träffade gamla flammor med varierande resultat. Hon jobbade kvar och visade att hon var intresserad. Hon hade pojkvän och var halva min ålder. funkade inte.

Men hon gav inte upp. Hon ringde, smsade, msnade. Blev arg på mig och gick hem med andra killar för att strafa mig (?) för att jag inte ville.

Så en dag hände det. Fest hos mig för jobbgänget. Och jag ville ha henne. Det var inte den kvällen utan jag förstod att hon faktiskt ville ha mig, sedan länge. Vi stannade hos mig och jag blev tillsammans med en tjej på 20, då jag var 42.

Nu blev vi inte tillsammans. Först var det hemligt som fasen. Hon hade kille i England och det skulle göras slut. ingen fick veta. Jobbet - herregud. Någon kanske skulle få sparken. Vad skulle VD´n säga. Vad skulle de andra säga? Jag brydde mig inte mycket men vi tog det lugnt.

Men till sist så blev det öppet. Resorna var många och jag kommer att posta om en del saker som var extraordinära. Men jag hade hittat en underbar tjej- trots åldersskillnaden!

Det roliga var/är. Jag var 40+. Det var en typisk 40års kris situation. Men det var inte den som fick ihop oss. Min ålderskirs kom innan jag fyllde 25. Att vi blev ihop var hennes arbete.

Vi hade en månad av underbar kaliber. Sedan skulle hon till England och den gamla pojkvännen. Det var till och med så att vi inte var ihop - hon hade inte gjort slut. Det skulle ske nu. Hon åkte dit. Göra rätt. Det blev tyst. Efter 3 dagar ringer hon. Slagen, våldtagen, hennes saker sönderslagna. Jag var maktlös. Men jag lade ALLT jag hade på att få hem henne. Under 3 dagar slet jag. Skickade alla mina pengar, lånade mer. köpte nya biljetter. Talade med ambassader, polis, larmcentraler, ordnade flyktplatser med folk i England jag känner och folk jag bara pratat med över onlinespel. Till sist fick jag hem henne. Då planet landade i Göteborg visste jag fortfarande inte om hon var med, men när jag såg henne i passkontrollen så lyfte mitt hjärta som en fågel. Hon var säker!!

Jag visste inte vad som väntade. Jag var rädd för hur hon mådde. Försiktig. Hur kände hon. Hur skulle hon kunna må bra igen?

Men nu var vi tillsammans. Fast jag inte vågade röra henne så blev det fort in i det vanliga sexlivet och efter ett par veckor stod det klart att hon var med barn.

Vems var det - mitt eller hennes gamla pojkvän - våldtäcksmannen?

Vi pratade om graviditeten. Jag berättade vad jag kände. Om vi inte vet om barnet kommer från en våldtäckt kommer det att bli svårt,

Jag vet sedan mina tidigare erfarenheter att vad jag som man tycker inte väger tungt - med rätta. Det är inte jag som skall bära barnet. Jag har varit med om att vilja behålla ett barn och förlora det för att mamman inte vill. Utan att jag har något att säga till om. Nu pratade jag logik. Hon lyssnade på mig. Vid ett tillfälle. Sedan var det bestämt. Abort. Jsg förstod inte hennes historia. Om att velat ha barn innan men att pappan då vägrat. De var för unga. Och massor med annat.  Det blev abort nu, inte en lyckad sådan. Utan flera gånger. Med traumatiska resultat. Jag fick inte vara med. Hon skulle själv. Hon kom hem. Det var tyst. Sedan berättade hon. Fostret kom ut och hon torkade sig och fick se det krossat, Hon var en barnamördare, Igen. Det var mitt fel.

Nu var hon hemma hos mig. Utkastad från sin pappa. För min skull. Inget jobb. Hon låg dagarna i ända i sängen. jag tog han om hennes dotter. Om henne. Mina pengar från mitt skitjobb räckte inte. Jag hamnade i bråk med mina barns mamma. hon fick ta umgånget med barnen. Jag hade inte råd.

Men det blev bättre. Vi hade det bra trots allt. Men hon var sårad i själen och orkade inte må bra. Det var hennes historia med utnyttjande, våld och massor av hemskheter som gjorde att hon mådde så dåligt att jag var tvungen att hela tiden rycka in. Hon såg andar/spöken på nätterna. Skrek timmar i sträck rakt in i kudden. Trodde inte på att hennes dotter var hennes, Trodde inte att jag var jag.

Det var inte aborten, det var historien sedan hon var liten som anföll med allt den hade.

Jag gick från att vara en förtroende person till att vara den som tog hand om allt. Det var lätt att glömma mina problem inför hennes. Mitt fokus låg där fullt ut. I bakgrunden låg min exfru och krigade och min familj, mina vänner ifrågasatte. Våra gemensamma gamla arbetskamrater höjde rösterna. Familjerätt, inkassoräkningar, så många arga och ledsna månniskor.

Saker lugnade ner sig - jag började lösa problem ett efter ett. Det gick långsamt. Ekonomin var hotande. Jag hade inte råd med mina egna barn, men hade henne och hennes dotter. Vänner steg in och hjälpte till för att klara det värsta, men med en dålig inkomst och hon med bara ett barnbidrag så räckte det inte till mycket. Utan ekonomi så dör drömmar.

Efter sommaren så skulle hon börja plugga, sökte csn, egen lägenhet. Skulle läsa

upp sin kompetens. Jag hjälpte till med allt. Men det hade blivit tyst. Jag var inte längre den som hon pratade med. Hon tillbringade timmar varje kväll på nåtet. pratde med folk på distans. inte länge med mig. Det störde mig - vi pratade om det. Jag var för kontrollerande. Så flyttade hon ut. Jag klarade ett par veckor, kanske lite mer. Jag skrev listor med vad som var postivt. Hon mådde dåligt, jag behövde ge henne tid att hitta sig själv igen, Hon behövde ensamheten och gidarna skall veta att vi inte tänkt bo ihop från början - det var inte problemet. Problemet var att hon stängde av mig.

En dag läser jag på hennes blogg att hon bara älskar sin dotter, att hon inte förstår kärlek. Det var droppen. Jag gjorde slut. Jag lämnade ljuset i mitt liv. Intelektet var glasklart, i själen gjorde det sååå ont,

Nu sitter jag här. Det har gått tid. Jag mår bättre nu. Det gör inte ont. Mitt fokus är på mig själv. Vart skall jag. Nytt jobb, nya ekonomiska förutsättningar, killarna (mina barn) hos mig igen (en smugg ex fru som är glad att mitt långa äventyr med en så ung tjej är slut - och hon har slutat bråka om barnen).

Vart skall jag? Ja inte tänker jag gå in i ett 2 års träsk av att må dåligt igen (som efter min gamla skilsmässa). Men jag är inte intresserad av att gå ut på en köttmarknad bara för att hitta det jag alltid sökt - en själsfrände.

jag tror inte på det. Det jag kommer att göra är att vara socialt aktiv igen. Jag mår rätt bra nu faktiskt. Dags att träffa lite nya männsikor. Men jag kommer att behöva den här bloggen för att skriva av mig. Om du är en som läser den är du välkommen att kommentera vad som står här. Jag behöver nog din åsikt. tala om för mig om jag tänker fel. Ta till dig om det jag skriver är rätt för dig. Jag kommer att skriva om mycket. Kanske finns det ett gruskorn som passar dig.

Jag hoppas det.

Jag har funderat på det här länge.

För mig kommer den här bloggen att vara ett sätt att hälla ur mig allt jag tänker på utan att faktiskt behöva tackla de här personerna i det verkliga livet. Ett sätt för mig att tanka ur mig själv men kanske också att ge andra, de som tänker liknande tankar, en möjlighet att relatera, att kommentera, hjälpa sig själva, ge mig input, ge andra input.. Kanske läser aldrig någon människa vad jag skriver... men då får jag i alla fall skriva av mig det som jag inte orkar belasta mina vänner, mina nära med.

Nu tänker jag inte skriva depresivt, men jag kommer att brottas med mina tankar, här - öppet. fast ändå anonymt, säkert...

MIitt mål när jag startar det här är att prata med eventuella intresserade - ta upp frågor som är viktiga för mig, kanske för er, Vi får väl se om det intresserar någon ^^

Jaha. Då börjar jag...

Testar på att blogga, ställer in utseende och funderar på vad som skall stå, hur. Allt det där som alla redan kan, men inte jag..